18 november 2011

Insomnia

Nu var det tydligen slut på sovandet. Som epileptiker ser jag alltid till att sova minst 7h / natt, helst fler. Ibland har man ju nätter som man sover mindre bra och ibland har man kanske t.o.m. en helt fantastisk nattsömn (vaknar inte fast en betongbil skulle braka in genom fönstret och gjuta in mig i madrassen).

Och ja, jag har förstått att man kan sova lite sämre i början och i slutet av graviditeten, samt efteråt, men det här är ju ett skämt. De senaste två nätterna har jag vaknat någon gång mellan 02 och 04 och somnar inte om förrän mot 6-tiden.

Jag har försökt ALLT --


räkna får, krama B, dricka mjölk, ligga och tvångsblunda, byta sovställning (vilket inte är det lättaste för det skär i fogarna ordentligt), prata med B (inte heller så lätt när han sover och dessutom är fastkopplad i sin CPAP), räkna corgin, fascinerat betrakta mina numera fint uppsvällda fingrar och försöka minnas hur de en gång såg ut, gå upp och sätta mig i soffan en stund i mörkret, ta av kläder, sätta på mer kläder, titta på klockan 111 ggr och varenda gång konstatera hur freaking sent det är, sätta kuddar under och mellan diverse kroppsdelar för att återskapa de bekväma sovställningar som numer är ett minne blott, räkna dagarna fram till bf, dricka mjölk igen ...

Ja, ni förstår mönstret. Ingenting funkar. Har t.o.m. försökt tömma hjärnan på all information som någonsin kommit in dit, men inte ens det hjälper. Så nu är jag tvungen att testa en annan stategi - eftersom jag vaknar mellan 02 0ch 04, och efter det missar ca 2-4h nattsömn, så borde det ju hjälpa att jag går och lägger mig 2-4h tidigare.

 


Dvs någon gång mellan 18.00 och 20.00.


Hurraa, jag blev just 50 år äldre.


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar