30 mars 2015

Inredningsmåndag


Igår sydde jag ju lite nya gardiner och har man nya gardiner måste man ju självklart möblera om så att de passar in. Absolut inte tvärtom.


En som också gillar att inreda.



Det här blev färgerna nu en stund fram över: turkos och grön.
De som känner mig drar efter andan nu och frustar ut kaffet/saften/valfri dryck över bordet;
jag är inte vanligtvis så här färgstark.

Råkade nu bara köpa ett turkost tyg och så råkade dessa två Iittalaskålar finnas i min ägo.
Det funkade ju det också.


Två sekunder innan det här fotot togs hoppade en treåring bungyjump ner från en pall i soffan.
Jag har dessutom tydligen uppfostrat en riktig tonåring:

- "Ja ha ju faktiskt städa Hayley, kan du int va liti försikti?"
- "Ööh. Not."


"Ja puffal kudden mamma."
Inredningsreportaget är komplett med färggrann spelande leksak under bordet och femtiotusen teckningar på kylskåpet.



Jaha, det var den måndagen. I morgon lämnar jag brudarna hemma i faderns ägor och beger mig till Kokkelby för sista klänningsprovningen! IIIIK!

En oväntat bra måndag

Tja, jag överlevde ju den här måndagen också, fast lillasyster bestämde sig för att vi inte skulle sova mer när klockan visade 06.30 (alltså 05.30 vintertid ... zzzzzzz....). Har varit förvånansvärt pigg ändå. Städat halva huset och bakat lite och däremellan försökt underhålla brudarna. En som ständigt är hungrig (vet inte om det är vanligt för mjölkallergiker?) och en som bara vill stå och peka.

Två roliga saker har det hänt den här måndagen! För det första skrev Maria ett inlägg om de fyra bästa inläggen idag och vem fanns inte där om inte jag?! Otippat! Men roligt!



Sen har bloggen också blivit Facebook:ifierad idag:  
gilla om ni enkelt vill se när nya inlägg finns uppe!

Världens bästa lillasyster

Kan inte fatta att min lilla korv redan kan stå. Två månader kvar så har vi en ettåring! ♡

Roligast just nu:
- peka på allt och fråga "tää?"
- klättra upp och stå
- bli jagad av en krypande storasyster
- säga "näänää" när man frågar något
- trycka munnen full av majsbågar
- dansa

Whaaaaaaaaaat?!

29 mars 2015

10 månader


Lillasyster var på 10-månaderskoll till rådgivningen i onsdags. Hon hade gått ner i vikt (!) sedan 8-månaderskollen så vi måste in en gång före ett år ännu. Har hittills aldrig varit med om att ett av mina barn gått ner i vikt så det var en ny upplevelse. Redan från BB-tiden har de växt i fin takt och eftersom de har rätt långa föräldrar (jag är 170 cm och Benny 193 cm) så är de också ganska långa för sin ålder, men den trenden bröt Holly nu.



Jag brukar jämföra systrarnas kort bara för min egen skull, mest för att veta vilka klädstorlekar jag ska plocka fram. Hittills har de varit nästan exakt på grammet och centimetern men nu hängde inte lillasyster med som sagt. Å andra sidan har hon ju varit sjuk rätt länge och börjat krypa sedan 8-månaderskollen så jag är inte så orolig, men hon är också under utredning för allergi så det kan ju också ha ett samband. 

Allergitestet vi tog visade ingenting men hon har fortsättningsvis symtom som liknar de som Hayley hade: utslag över bålen, spyr efter att hon druckit mjölk och lite magproblem. Nu testar vi en annan ersättningssort för att se om det hjälper men hittills ser det inte ut så.

Så - bara att fortsätta och se om det ändrar alltså!
OBS OBS OBS! Igår steg hon upp och stod själv första gången och idag har hon börjat peka på saker och säga "tää"!

Huhhu

Huh. Måndag i morgon.
Sitter som en våt fläck i en fåtölj i vardagsrummet och undrar vem av oss som hade mest spunk idag.

Storasyster sov hos mommo igår och började spy. När jag hörde det via telefonen fick jag total ångest och kände mig också sjuk (spyfobi modell extrem). Sen har lillasyster varit gnällig ett par dagar och sov som en kratta. När hon äntligen for ut i vagnen på en powernap for Benny på jobb så då försökte jag bröllopspyssla lite och fick faktiskt färdigt både vimplar och namnlappar. När lillasyster vaknade vägrade hon golvet/famnen/att vara tyst och när storasyster kom hem så gick de båda efter oss och vrålade. Efter maten satte jag mig vid symaskinen och lyckades få ihop tre par gardiner (varsin åt flickorna och en till köket) och ett par kuddöverdrag. Samtidigt höll min kära sambo på att gå bananas när han hade en flicka i var hand som drog honom åt olika håll och skrek honom i örat. Mellan matlagning, städning och diverse toalettbestyr har den här dagen gått åt till att påminna om handhygien och pussförbud. 

När jag satte ner mig hade jag stora planer på att rensa datorn och eventuellt få färdigt bröllopsprogrammen.
Vid närmare eftertanke känns det som om Modern Family och några frusna vindruvor är en
bättre idé. Och en hand i ett rufsigt hår på en älskad.

Hayley 9 månader

27 mars 2015

"Äh, barn ska skrika lite!" Eller..?

Hörni.

På sistone har jag kommit i säng lite tidigare än jag brukar = sovit längre nätter = orkar tänka på annat än blöjor och kaffekoppar. Så nu har jag orkat börja fundera på bloggen lite mer vilket betyder lite längre inlägg om annat än blöjor och kaffekoppar. 

Före jag fick barn var ordet kolik förknippat med skämtsamma historier om barn som skriker konstant. Nu för tiden är det fortfarande förknippat med barn som skriker konstant, dock inte på ett skämtsamt sätt. När jag hör ordet kolik börjar jag kallsvettas, känner hur blodtrycket höjs och söker efter första bästa flyktväg ut ur rummet. Om man aldrig har hört kolikskrik tycker man kanske att jag överdriver nu och funderar om jag överhuvudtaget är lämplig som mor om jag inte inser att barn har ljud. But trust me: KOLIKSKRIK ÄR INTE AV DENNA VÄRLD. 

Jag kan börja med att säga att jag är ensambarn. När jag var 17 år fick jag en halvlillasyster och det var första gången jag höll i en baby. Nu bor hon 500 km i från mig så vi träffas inte så ofta, vilket i sin tur betyder att jag inte övade så jättemycket på barn innan jag själv fick barn. När jag blev gravid våren 2011 hade jag fortsättningsvis bara hållit i en baby ca 10 gånger. Och aldrig bytt blöja. Ni förstår kanske att hela bebisgrejen var ganska ny för mig när jag på natten före julafton 2011 plötsligt skulle sköta om en annan person. Av storlek minion. Allting blev lite som en chock för mig; som att det inte räckte med att jag lånade ut min kropp som hotell i 8,5 månad och blev betalad i form av krämpor - efteråt förväntades jag också orka vara vaken dygnet runt i en evighet och slänga fram maten när det behagade damen att äta.

När vi kom hem från BB tog det två dagar av lite sömn innan livet förvandlades till ett helvete. Tredje natten hemma började hon skrika och hon slutade inte förrän sju månader senare. När jag tänker på det där skriket nu så blir jag helt kall, det går inte att föreställa sig om man inte upplevt det. Förutom att jag nattetid fick mata henne varannan timme i nästan 8 månader (fine!) så skrek hon oftast 6-7 timmar i sträck. Varje natt. Dagtid skrek hon också men inte lika länge. Aldrig nöjd, aldrig mätt, aldrig pigg, väldigt sällan längre stunder glad. Som förstagångsförälder trodde vi att det var så här det skulle vara, för folk hade sagt att vi inte skulle få sova så mycket. Vi frågade runt, googlade och läste om kolik men trodde inte att det kunde vara det - så här ska det säkert vara. På rådgivningen frågade de hur jag fick sova och om jag orkade och jag klistrade på ett leende och svarade "jo, det går nog" fast jag helst av allt bara ville låsa in mig i en skrubb och stänga ögonen. Kompisar frågade hur det gick och vi nickade stelt: "jo, visst, det går bra".

Trött nybliven mamma.

Det var först när vi fick lillasyster som vi insåg att det var inte så där det skulle vara att ha en bebis. Det gick faktiskt att ha en bebis i huset och fortfarande känna sig relativt mänsklig när man steg upp på morgonen. Det kunde räcka med att mata var tredje, fjärde timme för att senare lämna bort maten hela natten och - hör och häpna - sova längre än 30 minuter i stöten för att inte tala om hela natten! Jag går fortfarande och väntar på att domedagen ska komma, natten då lillasyster ska börja skrika och inte sluta. För så blev jag efter det där kolikskriket; katastroftänkade, utan någon stresströskel what so ever, vaknar av minsta lilla ljud. Och oerhört ljudkänslig. Det räcker med att någon av barnen idag höjer rösten det minsta för att mitt huvud ska gå i kras. Jag är ständigt inställd på katastrof och lägger taggarna utåt direkt något "attackerar" mig.

I höstas fick ju storasyster (f.d. kolikbarnet) konstaterad mjölkproteinallergi. Det fick mig att fundera om hon kanske hade haft det redan från början så jag frågade på rådgivningen men fick nekande svar. Det skulle nog ha växt bort då, alternativt skulle det ha märkts, var svaret. När man läser om kolik står det ju överallt att det går över inom tre månader, men det gjorde det inte för oss. Det slutade nästan helt vid 8 månader då jag slutade amma henne. Men nattäventyren fortsatte ännu i lite mindre skala fram till 1,5-2 år och fortfarande är det ganska ofta krångel vid nattning. Kanske en känsla av obehag som sitter i för henne än, vem vet? 



Ni andra som haft liknande upplevelser - hur har det gått för er? Hur upplevde ni kolik? Fick ni själva eller barnen "men" av det efteråt?

25 mars 2015

Det här med tolerans

Fast jag inte varit så aktiv på bloggen (inte synbart i alla fall) så försiggår det ganska mycket här bakom skärmen. Bland annat en sak som jag tänkt skriva om flera gånger men aldrig kommer mig för. En sak som varit på tapeten flera gånger här hemma - senast igår - är nämligen det här med att kommentera. (Nu är inte det här ett inlägg om näthat, för det är ju i den formen det här med kommentarer har avhandlats till lust och leda den senaste tiden. )

Ganska ofta kommenterar jag på någons Facebookstatus, Instagrambild eller på ett blogginlägg. Ännu oftare låter jag bli att kommentera, antingen pga tidsbrist, inte tillräckligt catchig kommentar eller så pga det som det här inlägget handlar om: att bli missuppfattad. Det är mer regel än undantag nu för tiden att kommentarerna på ett inlägg (vare sig det är Facebook eller på en blogg) eskalerar i onödan bara för att man från början inte förstått riktigt vad den andra menat. 

Igår kommenterade jag (och många andra) det här inlägget både på Facebook och på bloggen. Förutom att det tydligen var ett väldigt hett diskussionsämne fick det mig också återigen att reagera på det här med hur man skriver egentligen, mest för att jag själv upplevde att mina egna kommentarer blev missförstådda (sist och slutligen var vi ju överens, eller hur Annika? :) ). Andra gånger har en - från början tänkt - glad kommentar blivit tolkad som sur eller arg bara pga att den inte innehållit rätt typ av emoticon eller ingen alls, kanske varit skriven på ett ironiskt sätt eller utan punkt efteråt. Alla de här sätten kan innebära att mottagaren tolkar kommentaren på ett annat sätt än det var menat.

Ingen smajlis? Sur!
Ingen punkt? Arg!
Ironi? Nej, nu...

När man skriver faller ju alla sådana där små nyanser bort som automatiskt finns där när man pratar. Inga leenden, inga gester, inga tonfallsförändringar. Det borde ju vara självklart för var och en som använder sociala medier och telefoner. Det som jag upplever vara problemet är att man inte tar det här i beaktande när man skriver någonstans utan oftast (nu generaliserar jag) utgår från sig själv och sitt eget sätt att skriva och därifrån då antingen försöker förstå vad den andra menat riktigt eller missförstår. Jag själv inräknad förstås. Jag kan tycka att en utebliven punkt ser lite surt ut eftersom jag själv är ganska noga med att skriva ut den. Men personen kanske har bråttom när den skriver. Skriver någon endast eller oftast med VERSALER upplever jag det som att den personen skriker, fast den kanske bara inte vet hur den ska få av caps-lock. Någon som alltid använder många emoticons upplever kanske att den som inte använder några alls är arg, fastän den kanske bara inte vill eller kan använda sådana. En person som inte förstår ironi utgår troligtvis från att ett ironiskt menat skämt är allvar.

Det kan ju bli så fel det här med hur man skriver. Skulle samma konversation som igår försiggick på nätet ha varit en muntlig sådan skulle man a) inte ha missuppfattat varandra på samma sätt och b) inte varit lika frispråkiga som man så lätt är när man inte behöver se på den man talar med. Sen är det tydligen också väldigt svårt att inse att andra faktiskt kan ha en annan åsikt än en själv och när man kombinerar de här två så kan det bli en fruktansvärd soppa av det hela. 

Så hörni, vad säger ni om att försöka vara lite mer toleranta nu 2015? Visa åt andra att man faktiskt kan diskutera via nätet också utan att det ska bli bråk av det hela? För jag antar att de som ofta argumenterar hetsigt och "bråkar" via nätet också är kapabla att föra en sansad diskussion IRL - testa detta online också! News flash: den du skriver med kanske inte är sur på dig fast ni inte tycker eller skriver på samma sätt!

gets animated GIF

22 mars 2015

Kidnappad


                                        

                                        

Trött trött trött efter att ha vaknat tiiiiidigt igår (treåringens påhitt), sedan blivit kidnappad för möhippa resten av dagen och idag också vaknat tiiiiiiidigt (pga samma treåring). Fick köra grävmaskin, testa poledancing, bowla, äta gott och framför allt skratta hela gårdagen och hela kroppen är mör idag! Men det är så värt det! 

Lillasyster hade tydligen farit till mommos igår och nu är far i huset påjobbet en sväng så jag och Hayley ska strax gå i morgonbastu. Bara för att vi kan! (Och för att jag ska kunna röra mig idag). Tack tjejer för igår!

9 mars 2015

Besök till näringsterapeut

Måndag igen och vi har en ytterst lugn helg bakom oss. Sen i lördags har Hayley varit hos sin mommo så vi har haft tumistid med lillasyster. Det känns som semester att bara ha ett barn när man är van med två! Jag har legat med feber och Holly andas som om hon har en fotboll i halsen. Skitflunssa!

Snart kommer Hayley hem och då ska vi åka till Jakobstad för att prata  med en näringsterapeut om mjölkallergin. Vi har fått order om att hålla bort mjölk ännu till april och då ska  vi till barnpoli för diskussion om fortsättning. Tror inte att det växer bort innan det och jag är också ganska säker på att hon har andra allergier också, troligtvis soja. Holly har också visat vissa symtom på födoämnesallergi så förra veckan var vi och tog ett blodprov på henne. Vi borde få  svar  den här veckan. Trodde inte att mina barn skulle vara allergiska mot nåt men sidu sånt händer. Det är ju inte det värsta som finns, även om det blir lite knivigt i vissa situationer och kräver ganska mycket planering,  speciellt om man är bjuden till nån.

Det verkar överlag finnas en väldigt stor okunskap om mjölkallergi. Det är alltså inte frågan om laktosintolerans,  då man är intolerant mot mjölksockret.  Mjölkallergi betyder att man är allergisk mot själva proteinet, alltså funkar inga produkter  alls som innehåller mjölk. Förutom vanliga  mjölkprodukter (mjölk, yoghurt, fil, grädde m.m.) gäller det här också  t.ex  buljongtärningar, vissa bröd, färdigmat, salta kex, godis och hundrafemtio andra produkter. Allt innehåller mjölk. Reagerar man ännu till på soja så försvinner tre gånger fler produkter. Så lite trixigt blir det för en ovan. Men nu är vi vana och har hittat superprodukter som hon gillar!

8 mars 2015

En checklista

Världssämst på bloggen nu just, orsaken stavas SJUK! Är nu inne på tredje veckan förkylning här i huset (troligtvis influensa) och börjar bli ganska trött på allt som har med snor, halstabletter och hostmedicin att göra. 

Nå, jag tänkte bjuda på lite bröllopsplanering för att muntra upp mig själv!
Jag kommer inte att avslöja några exakta detaljer från vårt bröllop förrän i efterhand, det enda ni ska få ta del av är färgtemat här nedan. Här har jag också en checklista på detaljer som är klara nu. Utöver detta är det förstås mycket annat som är fixat. Det som återstår är skor åt flickorna, strumpbyxor åt samtliga (inte åt Benny då förstås) och så ska det fixas ganska mycket pyssel än.



Benny har alltså kostym och skor, jag har klänning och skor (både hans och mina skor var för övrigt rena rama fynden!), ringen fyndade vi här för några veckor sedan och min brudbukett beställde jag också från Amalia plus tärnbukett, näbbuketter och en blomma åt brudgummen.

I brudföljet kommer det att finnas tärna, bestman och tre brudnäbbar (våra två tjejer och min lillasyster). 

(OBS! De bröllopsbilder jag visar på bloggen nu före bröllopet är a) från google och b) inte överensstämmande med hur det slutliga resultatet ser ut. Detta för att gästerna ska få en chans att bli överraskade och inte redan ha en bild av det innan.)