Stina har ett inlägg idag om hur man värderar sitt yrke.
Jag tycker att ämnet är intressant just för att det är så viktigt. Om man inte själv tror på sig själv och det man gör, vem ska då göra det?
Jag hör tyvärr till en av dem som ser ner på sitt eget yrke. Jag är "bara" utbildad massör, jag har "bara" studerat ett år för att få min utbildning. Men det var ett år som jag jobbade hårt med både teori och praktisk färdighet. Själva jobbet är allt annat än lätt. Det är ett väldigt fysiskt jobb, men som massör får du också höra en massa som tar på rent psykiskt.
Nu jobbar jag ju inte enbart som massör utan jag instruerar också gymnastikkurser och -grupper. Det låter kanske som ett väldigt lätt arbete för den som inte vet vad jag gör. Jag står alltså inte bara och ropar åt folk vad de ska göra och sitter sedan snällt bredvid och ser på. Som instruktör ska du göra koreografi, musik, hitta på nya och roliga övningar, förnya både dig själv och programmen regelbundet, hålla dig själv i bra form och framför allt orka vara inspirerande varje dag.
När jag läser igenom vad jag har skrivit inser jag ju att jag faktiskt har ett viktigt jobb, fast jag inte har tyckt det hittills. Jag hjälper ju folk. Inte på samma sätt som en läkare eller lärare, men jag kan hjälpa dem med att börja motionera, få ryggen eller andra delar av kroppen i skick och jag kan hjälpa genom att lyssna. Det bästa med mina jobb är att jag får prata med så otroligt många människor - och det är det som inspirerar mest!
Så nu tycker jag att ni ska göra som jag - oberoende vad ni jobbar/har jobbat/kommer att jobba med:
ge dig en klapp på axeln och förstå att det du gör har betydelse.
Som massörstuderande 2009
♥
P.S. Nu blev ju det här ett väldigt allvarlig inlägg men jag kan väga upp det med den här bilden.
