År 2014.
Förutom 2011 är det i år det hänt mest.
Gravid, sjukskriven, påbörjade studier, förlossning, bebis, tvåbarnchock och en vardag.
Många saker som kan upplevas tuffa och lite tunga.
Det lyckligaste ögonblicket i år är förlossningen och sekunderna efteråt.
Inte bara för att vi fick en bebis, utan för att jag minns den som positiv.
Min första förlossning var chockartad, jag hade panik både före, under och efter.
Fattade inte vad som hände. Visste inte hur länge det skulle kännas så.
Så den här gången försökte jag förbereda mig så gott det gick.
Pratade med en fadderbarnmorska på VCS som gick igenom förlossningen jag hade haft, försökte förklara för mig varför det gick som det gick (ingen som tog mig på allvar, en misslyckad epidural som lämnade spår i benet och slutligen ett snabbt krystningskede på 5 minuter) och som lovade att de skulle ta min rädsla på allvar.
Måndagen den 26 maj kl 8.31 steg jag upp från frukostbordet och funderade vem som hällde ut en vattenkanna över mina byxor. Det var lillasyster som meddelade att hon ville ut på min och storasysters namnsdag (Wilhelmina, by the way). En chockad färd mot Vasa för både mig och sambon. Han tänkte nog samma som jag: skulle vi uppleva samma sak igen?
Men vi skulle inte ha behövt oroa oss.
Eftersom jag överlevde förra förlossningen utan någon smärtlindring och dessutom tydligen är räddare för epiduralsticket än värkarbetet så ville jag gärna försöka klara mig utan igen.
Inledde starkt med andningen (som jag dessutom fick beröm för, vilken kick!), fortsatte med dusch och slutligen några minuter TENS på ryggen.
23.06 på måndagkvällen kom hon efter en nästan på minuten likadan förlossning som sist (1:a 7h 16 min, 2:a 7h 6 min) och ett ännu snabbare krystningsskede på 2 (!) minuter då varken vi eller barnmorskan tänkte hinna med.
Sen kom lyckan.
Jag klarade det. Jag vände mina negativa minnen till något positivt. Jag kände mig nöjd.
Jag känner mig nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar