"Har int du kuri på ungarna dina" eller en studie i övertrötta barn

Jaa-a.

Den här kvällen går ju inte till historien som ett topp-10-moment som förälder.

Om vi tar det från början så hade vi en skitkväll igår som följdes av - tamtaramtaaaa - en skitnatt. Båda brudarna skrek en i gången och väckte varann och den minsta vaknade en gång i timmen för att äta. Success. En skitnatt följs oftast av en skitdag, för som någon fiffikus bakom datorskärmen så snällt upplyst trötta småbarnsföräldrar om på Anna Wahlgrens forum: "sömn föder sömn". 

En skitdag här i huset betyder: dåliga dagsvilor, ingen är nöjd på golvet/i famnen/i leken, ingen mat blir gjord i tid pga det tidigare nämnda, alla är sura och gnäller. Nå, det är väl bara att lägga kidsen och vila? tycker någon (du har troligtvis inga barn). Ja. Det är det väl. Om barnen är födda utan egen vilja. Det är inte mina. Försök själv tvinga dig att somna. Det går tammesjutton inte, inte ens om du kniper ihop ögonen hårt. 

Sen tog mor (och så där passivt också far) i huset lite dåliga beslut vilket resulterade i en playdate och ett barnkalas idag. Och det var där det började gå lite fel. 

Playdaten gick bra tills hemfärden, då jag tryckte båda tjejerna i systervagnen (som Hayley så fint kallar den) och skulle traska hem en knapp kilometer. Tänkte på nåt sätt att nu är väl ungen (den äldre) trött och stänger ögonen en passlig stund så slipper vi gnäll och gnat i kväll och behöver inte heller vara nervösa över att hon somnar i bilen på väg till/från kalaset som var klockan 18. För hellre ingen powernap än en alldeles för sen powernap. Det slutar inte bra.

Och det blev ingen powernap.

Nå. Det var väl här vi borde ha använt de där få hjärncellerna vi fortfarande har kvar och skippat kalaset. Så här i efterhand kan jag ju bara konstatera att vi får inga papegojmärken idag. För hur tror ni det går när en treåring - med en dålig natts sömn och utebliven powernap i bagaget - först leker med kompisar i tre timmar och sen åker på kalas med fem andra småbarn? Jo sidu, det går inte bra. Inte bra alls.

Det går som så att man vägrar äta. Man vägrar gå på wc. Man vägrar lyssna. Man ropar när man pratar. Man börjar vifta med armarna. Mamma och pappa blir svettiga och flackar med blicken för att se om någon reagerar. Och det var nånstans här som jag steg ut ur min egen kropp och såg ner på mig själv ovanifrån. För det här scenariot har jag ju sett förr! På andras ungar! Och tänkt att jestas, har de inte blivit bättre uppfostrade än så där. (Plats för gapskratt här om du har ett eller flera barn). Men sini, det är ju inte det som det handlar om. Ett trött barn är inte sig själv. Ett trött barn gör vad det kan för att hålla sig vaken - skriker, bråkar, trotsar. Och ju tröttare desto värre. Men det här var en ny upplevelse för mig, för hittills har vi tydligen kunnat förutse dessa händelser och förebyggt dem med sömn/mat/famn, men med en till som har likadanna behov så räckte vi tydligen inte till idag. 

Det var mig de dömde idag. Det var mina ouppfostrade barn. Och vad gjorde jag då? Jo, jag började ursäkta mig. Försökte förklara läget, varför situationen uppstod. Och tänkte "är vi en sån där familj nu, vars barn löper amok när vi är till främande, vars barn viftar och slår och vi inte lyckas få dem att sluta? Som folk tänker oh no, nu kommer de hit med sina kids, göm allt av värde"?

Vi hade vett nog att åka hem sen, nattningen av den äldre gick över förväntan och nu sover hon skönt.

Men jag lämnade att fundera. Som om jag skulle behöva förklara åt någon annan varför mitt barn inte sitter som ett ljus och lyder mig blint 19.37 på en fredagkväll. Det var ju jag som tog ett dåligt beslut, det är ju inte hennes fel att hon är trött. Och varför skulle någon som inte känner mig ha rätt att döma mitt föräldraskap? Lika lite som jag behöver lägga mig i deras? Mig veterligen kan man inte vinna något pris som bästa förälder så varför måste vi tävla med varann om titeln?

I morgon ska jag berätta för henne att hon var duktig som orkade så länge fast hon var trött.
Och nästa gång stannar vi hemma. 

I alla fall jag, för jag är tydligen inte väluppfostrad nog att tas med någonstans.