Alltså.
Den här damen.
Hon fyller snart tre.
När hon var spädis hade hon kolik i 7 månader (vilket iofs nyligen visade sig vara mjölkallergi), sov som en kratta och var arg. Riktigt sur. Vi snackar allvarlig PMS-varning på humöret alltså. Hon hade ett sånt fruktansvärt temperament och ljud så hårt att jag är säker på att alla som bor i en radie på 5 km från oss vet om att hon existerar.
När hon sen lärde sig gå och sånt blev det lite bättre. Fortfarande sur om det krävdes, men ändå lätt till skratt.
Sen lärde hon sig prata.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände.
---
Eller ja, hon fick ju en syster förstås. Och innan det så var jag ju en smula trött och gravid. Och så blev hon blöjfri. Och så insåg hon nånstans på vägen att hon inte nödvändigtvis behöver göra som mamma säger. Hon kan ju faktiskt göra precis tvärtom. Och därifrån har vi liksom inte kommit nån vart. Hon fick liksom lite kolik igen.
Att hon är en fena på att kommunicera gör inte saken bättre - snarare tvärtom. Som mamma är jag ganska konsekvent, försöker ha regler och är envis som synden när situationen kräver det av mig. Men jag har mött min överman. Jag blir nerpratad, ignorerad och åthutad. Det Hayley vill göra, det gör Hayley och vice versa.
Temperament, säger någon. Dålig uppfostran, kanske en annan tycker. Trotsålder, kallar någon det. Jag vet inte vad det är, men en sak vet jag:
det som retar gallfeber på mig idag och troligtvis kommer att göra så stickorna yr ur dörrarna här i framtiden, det kommer att vara hennes största styrka när hon blir vuxen. För med en sån envishet och förmåga att vända allting till sin egen fördel (och dessutom oftast lyckas göra det med ett leende på läpparna så att mottagaren inte riktigt förstår att man just blivit grundlurad) kan man inte bli annat än framgångsrik.
I alla fall som politiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar