27 mars 2015

"Äh, barn ska skrika lite!" Eller..?

Hörni.

På sistone har jag kommit i säng lite tidigare än jag brukar = sovit längre nätter = orkar tänka på annat än blöjor och kaffekoppar. Så nu har jag orkat börja fundera på bloggen lite mer vilket betyder lite längre inlägg om annat än blöjor och kaffekoppar. 

Före jag fick barn var ordet kolik förknippat med skämtsamma historier om barn som skriker konstant. Nu för tiden är det fortfarande förknippat med barn som skriker konstant, dock inte på ett skämtsamt sätt. När jag hör ordet kolik börjar jag kallsvettas, känner hur blodtrycket höjs och söker efter första bästa flyktväg ut ur rummet. Om man aldrig har hört kolikskrik tycker man kanske att jag överdriver nu och funderar om jag överhuvudtaget är lämplig som mor om jag inte inser att barn har ljud. But trust me: KOLIKSKRIK ÄR INTE AV DENNA VÄRLD. 

Jag kan börja med att säga att jag är ensambarn. När jag var 17 år fick jag en halvlillasyster och det var första gången jag höll i en baby. Nu bor hon 500 km i från mig så vi träffas inte så ofta, vilket i sin tur betyder att jag inte övade så jättemycket på barn innan jag själv fick barn. När jag blev gravid våren 2011 hade jag fortsättningsvis bara hållit i en baby ca 10 gånger. Och aldrig bytt blöja. Ni förstår kanske att hela bebisgrejen var ganska ny för mig när jag på natten före julafton 2011 plötsligt skulle sköta om en annan person. Av storlek minion. Allting blev lite som en chock för mig; som att det inte räckte med att jag lånade ut min kropp som hotell i 8,5 månad och blev betalad i form av krämpor - efteråt förväntades jag också orka vara vaken dygnet runt i en evighet och slänga fram maten när det behagade damen att äta.

När vi kom hem från BB tog det två dagar av lite sömn innan livet förvandlades till ett helvete. Tredje natten hemma började hon skrika och hon slutade inte förrän sju månader senare. När jag tänker på det där skriket nu så blir jag helt kall, det går inte att föreställa sig om man inte upplevt det. Förutom att jag nattetid fick mata henne varannan timme i nästan 8 månader (fine!) så skrek hon oftast 6-7 timmar i sträck. Varje natt. Dagtid skrek hon också men inte lika länge. Aldrig nöjd, aldrig mätt, aldrig pigg, väldigt sällan längre stunder glad. Som förstagångsförälder trodde vi att det var så här det skulle vara, för folk hade sagt att vi inte skulle få sova så mycket. Vi frågade runt, googlade och läste om kolik men trodde inte att det kunde vara det - så här ska det säkert vara. På rådgivningen frågade de hur jag fick sova och om jag orkade och jag klistrade på ett leende och svarade "jo, det går nog" fast jag helst av allt bara ville låsa in mig i en skrubb och stänga ögonen. Kompisar frågade hur det gick och vi nickade stelt: "jo, visst, det går bra".

Trött nybliven mamma.

Det var först när vi fick lillasyster som vi insåg att det var inte så där det skulle vara att ha en bebis. Det gick faktiskt att ha en bebis i huset och fortfarande känna sig relativt mänsklig när man steg upp på morgonen. Det kunde räcka med att mata var tredje, fjärde timme för att senare lämna bort maten hela natten och - hör och häpna - sova längre än 30 minuter i stöten för att inte tala om hela natten! Jag går fortfarande och väntar på att domedagen ska komma, natten då lillasyster ska börja skrika och inte sluta. För så blev jag efter det där kolikskriket; katastroftänkade, utan någon stresströskel what so ever, vaknar av minsta lilla ljud. Och oerhört ljudkänslig. Det räcker med att någon av barnen idag höjer rösten det minsta för att mitt huvud ska gå i kras. Jag är ständigt inställd på katastrof och lägger taggarna utåt direkt något "attackerar" mig.

I höstas fick ju storasyster (f.d. kolikbarnet) konstaterad mjölkproteinallergi. Det fick mig att fundera om hon kanske hade haft det redan från början så jag frågade på rådgivningen men fick nekande svar. Det skulle nog ha växt bort då, alternativt skulle det ha märkts, var svaret. När man läser om kolik står det ju överallt att det går över inom tre månader, men det gjorde det inte för oss. Det slutade nästan helt vid 8 månader då jag slutade amma henne. Men nattäventyren fortsatte ännu i lite mindre skala fram till 1,5-2 år och fortfarande är det ganska ofta krångel vid nattning. Kanske en känsla av obehag som sitter i för henne än, vem vet? 



Ni andra som haft liknande upplevelser - hur har det gått för er? Hur upplevde ni kolik? Fick ni själva eller barnen "men" av det efteråt?

5 kommentarer:

  1. Jag hoppas verkligen att jag sen när vår skrutt kommer ut (bf 10.4.15) vågar be om hjälp o säga till om jag är i den där situationen. Det är ju alltid lite av en gräns att våga och kunna säga "nej, nu behöver jag hjälp. Jag klarar det inte ensam", liksom. Jag har själv varit kolikbarn, dock "bara" i ett par månader men jag hoppas verkligen att det inte är ärftligt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sist och slutligen är det väl inte så många som har kolikbarn så vi ska hoppas att du slipper! Se det här inlägget som en liten hjälp på vägen i fall ni har oturen att ändå få en sådan upplevelse och begär hjälp för det ska inte vara så där med bebisar! Lycka till när det är dags! :)

      Radera
  2. Vår etta skrek och sov dåligt tills han fick sina allergier utredda vid ca 9 månaders ålder. Han var också allergisk för komjölksprotein... undrar nog om hon inte reagerat på det från första början? Växte bort vid ca 4 års ålder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej vad intressant! Jag har ju den hypotesen själv men varken rådgivning eller läkare stöder den. Vi ska hoppas att det växer bort snabbt för henne också, det finns ju roligare saker att fundera på!

      Radera
  3. Hejsan!
    Slank in på din blogg ikväll och läste detta inlägg om lilltjejens långvariga kolik.Vår förstfödde och hittills ända barn,en numera 1 årig son är också mjölkallergiker.Och jämmer vilket skrikande vi hade från 3:e dagen hemma.Mycket fick jag tjata innan rdg godkände mjölkallergin och när det inte räckte med det och jag började misstänka tyst reflux(halsbränna) hos lillkillen tog det flera månader innan jag gav upp och sökte upp privatbarnläkare för att få medicin mot detta.Det var ju just det som bråkade med honom.Han grät hela sin vakna tid på dagen,ville bara sitta på magen i babybjörnen och sov högst 30 minuter innan skriket var tillbaka och han ville äta igen,fast bara litegrann innan skriket var tillbaka.När han var 5 månader och fick ny mjölkfri mat och medicin blev han en helt ny bebis.Sover dåligt ännu idag eftersom han minns det smärtsamma med att ligga ner.Och vagnen var ingen sovplats då och inte nu heller.Tänkte bara ifall det kunde vara något sådant ni var drabbade av.På rdg var det nämligen ingen som pratade om detta eller trodde på det.När de inte kräks och går upp i vikt har de inte reflux sa de,men tyst reflux är just det att barnet går upp normalt i vikt och kräks sällan.
    Hur som helst har ni ju kommit vidare och fått en till underbar baby,men det kändes som en träff rakt i mig när jag läste detta.

    SvaraRadera