Det här med tolerans

Fast jag inte varit så aktiv på bloggen (inte synbart i alla fall) så försiggår det ganska mycket här bakom skärmen. Bland annat en sak som jag tänkt skriva om flera gånger men aldrig kommer mig för. En sak som varit på tapeten flera gånger här hemma - senast igår - är nämligen det här med att kommentera. (Nu är inte det här ett inlägg om näthat, för det är ju i den formen det här med kommentarer har avhandlats till lust och leda den senaste tiden. )

Ganska ofta kommenterar jag på någons Facebookstatus, Instagrambild eller på ett blogginlägg. Ännu oftare låter jag bli att kommentera, antingen pga tidsbrist, inte tillräckligt catchig kommentar eller så pga det som det här inlägget handlar om: att bli missuppfattad. Det är mer regel än undantag nu för tiden att kommentarerna på ett inlägg (vare sig det är Facebook eller på en blogg) eskalerar i onödan bara för att man från början inte förstått riktigt vad den andra menat. 

Igår kommenterade jag (och många andra) det här inlägget både på Facebook och på bloggen. Förutom att det tydligen var ett väldigt hett diskussionsämne fick det mig också återigen att reagera på det här med hur man skriver egentligen, mest för att jag själv upplevde att mina egna kommentarer blev missförstådda (sist och slutligen var vi ju överens, eller hur Annika? :) ). Andra gånger har en - från början tänkt - glad kommentar blivit tolkad som sur eller arg bara pga att den inte innehållit rätt typ av emoticon eller ingen alls, kanske varit skriven på ett ironiskt sätt eller utan punkt efteråt. Alla de här sätten kan innebära att mottagaren tolkar kommentaren på ett annat sätt än det var menat.

Ingen smajlis? Sur!

Ingen punkt? Arg!

Ironi? Nej, nu...

När man skriver faller ju alla sådana där små nyanser bort som automatiskt finns där när man pratar. Inga leenden, inga gester, inga tonfallsförändringar. Det borde ju vara självklart för var och en som använder sociala medier och telefoner. Det som jag upplever vara problemet är att man inte tar det här i beaktande när man skriver någonstans utan oftast (nu generaliserar jag) utgår från sig själv och sitt eget sätt att skriva och därifrån då antingen försöker förstå vad den andra menat riktigt eller missförstår. Jag själv inräknad förstås. Jag kan tycka att en utebliven punkt ser lite surt ut eftersom jag själv är ganska noga med att skriva ut den. Men personen kanske har bråttom när den skriver. Skriver någon endast eller oftast med VERSALER upplever jag det som att den personen skriker, fast den kanske bara inte vet hur den ska få av caps-lock. Någon som alltid använder många emoticons upplever kanske att den som inte använder några alls är arg, fastän den kanske bara inte vill eller kan använda sådana. En person som inte förstår ironi utgår troligtvis från att ett ironiskt menat skämt är allvar.

Det kan ju bli så fel det här med hur man skriver. Skulle samma konversation som igår försiggick på nätet ha varit en muntlig sådan skulle man a) inte ha missuppfattat varandra på samma sätt och b) inte varit lika frispråkiga som man så lätt är när man inte behöver se på den man talar med. Sen är det tydligen också väldigt svårt att inse att andra faktiskt kan ha en annan åsikt än en själv och när man kombinerar de här två så kan det bli en fruktansvärd soppa av det hela. 

Så hörni, vad säger ni om att försöka vara lite mer toleranta nu 2015? Visa åt andra att man faktiskt kan diskutera via nätet också utan att det ska bli bråk av det hela? För jag antar att de som ofta argumenterar hetsigt och "bråkar" via nätet också är kapabla att föra en sansad diskussion IRL - testa detta online också! News flash: den du skriver med kanske inte är sur på dig fast ni inte tycker eller skriver på samma sätt!