Det här var ingen lätt nöt att knäcka. Jag är ju som bekant mycket, mycket österbottnisk. Va sku no he va na skillt, osv., så att skryta på mig själv sitter väldigt hårt.
Det som kännetecknar mig som förälder är kanske att jag är ganska strikt och konsekvent. Säger jag nej så är det nej och tvärtom (önskar sambon hade denna egenskap). Den här egenskapen kommer knappast att göra mig vidare populär längre fram, men det går helt enkelt mot mina principer att inte göra som jag sagt. Det börjar klia i mig då. Det är förhoppningsvis också min styrka, att det jag säger gäller. Det måste ju vara en enorm trygghet som barn att verkligen kunna lita på mamma eller pappa. Att det går att skrika och trilskas hur mycket som helst utan att jag påverkas. Jag gillar regler helt enkelt (förutom om jag måste följa dem själv, hehe, borde kanske ha blivit diktator). Nu betyder ju inte det här att mina barn inte får göra någonting alls, tvärtom tycker jag att de gör väldigt mycket om de själv vill, men jag har mina gränser och där är det jag som bestämmer.
Så. Nu vet ni det. Här i huset är det jag som går under namnet Hitler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar