Lucka 1: ”Dagen då allt förändrades”

Edit: detta inlägg glömde tydligen tanten också att publicera. My apologies.

Likt Elin och Sandra kan jag tycka att det finns mer eller mindre klyschiga svar på det här inlägget. Många saker formar en och förändrar vägen man går på, men det som förändrat mitt liv mest (förutom barnen då, yada  yada) var kanske följande händelse.

***

Året var 2007. Jag hade just avslutat ett förhållande, påbörjat sista året i gymnasiet och flyttade till världens finaste lägenhet i Vasa (som för övrigt hade det minsta köket ever, dessutom med snedtak på den sidan man skulle stå och kocka på så man fick stå krokig). Trivdes med att bo för mig själv och få göra som jag ville. Hade roligt med vännerna och ville absolut inte ha någon ny kaar. 

I min fina fina lägenhet (märks det att jag sörjer den lite?) fanns också en kakelugn. Dock obrukbar, i alla fall för eldrädda mig, men ändå en kakelugn. På den tiden vet ni så fanns det något som hette Berusad.org. Det var föregångaren till Fejsbukk. På Berusad kunde man ladda upp bilder som man ville visa åt andra. Jag gillade min kakelugn, så jag lade upp en bild på den. 

61,1 km norrut satt en 25-årig ung man och bläddrade genom nyligen uppladdade bilder på Berusad. "Hmm, fulla människor.. en blondin... jahaa, sir hande ut såde järett.. men fösökin skåd! En kakäluun!", sade han kanske där han satt framför sin stationära dator. Han tryckte på kommentera och skrev "he va bossi kakäluun". Lite manligt, så där. 

I Vasa satt jag, då 18 år gammal, och funderade vad det var för en gammal man som kommenterat min bild. Försökte förgäves lista ut vem av herrarna på bilderna han hade på sin sida som var han, men hade ingen större framgång. Skrev tillbaka "jåå nåo e an he nåo", som den fd Vöråbon jag var. På något sätt fann vi tydligen varandra intressanta - han en 25-årig yrkeschaufför som aldrig bott annanstans än på landet och jag en 18-årig gymnasieelev som just börjat leva livet - för konversationen fortsatte. Och fortsatte. Både på telefon och via datorn. Sen plötsligt en helg hörde jag mig själv säga "Shrek 3 gar på bio, vill do koma me?".

Och det ville han tydligen, för en fredageftermiddag i september kom han susande till storstan i sin gröna Honda. "S**** va lang do e!" var min första spontana kommentar när han tornade ut ur bilen med sina 193 cm. Sen vet jag inte riktigt vad det var som hände, men han liksom lämnade där. Både i lägenheten och i hjärtat. Jag skulle ju inte ha någon, och inte han heller. Men Han hade liksom hela paketet (inte det paketet du tänker på nu, va). Det skulle tydligen  vara han och jag, för 6 månader senare stod det Munsala på min flyttanmälan och fina fina lägenheten (brööööööööl, snyft) var ett minne blott (som vi fortfarande brukar köra förbi när vi har vägarna ditåt, stalkers). 

Och här är jag nu.

Två fina flickor.

Ett vitt hus på åkern.

Och den finaste av fina som viskar godnatt varje kväll.