Men annars gick det ju bra

Nu! är jag äntligen tillbaka på bloggen. Blogger ville inte samarbeta med mig igår så först idag är jag med er igen.

I helgen var vi som sagt upp till Haparanda med destination Ikea.

Det gick ju så där.

Vi hade ställt oss i god tid. Hayley var i tryggt förvar hos mommo redan fredag kväll, vi steg upp i god tid på lördag morgon och packade allting i bilen vi skulle köra upp med. Nästan en timme på väg kommer min kära sambo ihåg vårt presentkort vi fick när vi köpte köket. Det låg kvar hemma. Lätt irriterade svängde vi om och försökte få någon att komma och möta oss halvvägs, men den gubben gick inte. Ingen var hemma och vi fick glatt köra hela vägen tillbaka. 

När vi for i väg tagning två gick det lite bättre. Vi kom faktiskt ända till hotellet i Haparanda innan karman kickade i gång igen. När vi skulle checka in på hotellet funkade inga kort. Nehepp, tänkte vi och övervägde att fråga damen i respan om vi inte kunde få diska eller någonting liknande, men då fick hon äntligen kortläsaren att fungera. Glada stegade vi upp på rummet, bytte om och tänkte att nu kan äntligen helgen börja.

Och jo, det gjorde den ju i och för sig. Men inte så som vi tänkte oss.

Framme på Ikea: 14:00 lokal tid. Ikea stänger: 20:00 lokal tid. Jahamen, vi har ju god tid på oss, tänkte vi. Vi traskade runt och skrev upp sisådär 20 miljoner hyll- och facknumror på allting vi skulle hämta på lagret. Kikade runt på olika rumslösningar. Provsatt lyckliga en massa stolar och fåtöljer och barnsängar. Gick till restaurangen x-antal gånger och åt köttbullar. Mittiallt kom vi till lagret - vi hade tydligen gått hela Ikea klart. Härligt, det här tog ju ingen tid alls, tänkte vi och kikade på klockan. 20:05 finsk tid. Alltså en timme till stängningsdags. Jo, då hinner vi ju plocka i lagret, det kan ju inte ta så länge.

Men se, det var precis just det det gjorde. Och tungt var det. Det var ju inga lakan vi skulle släpa hem precis. Svettiga och relativt sura (både på varandra och den där förbaskade Ingvar Kamprad som kommit på hela Ikea-systemet). När vi var nästan färdiga började en gubbe prata i högtalarna.

- Personalen: kod 1000 hjälp.

Vi fnissade lite för oss själva för vi tyckte att det lät så kul, för trötta i hjärnan för att orka reflektera över vad det betydde. Så sade han det igen. Och igen. Och igen ca 20 gånger. Till sist kom det ett nytt meddelande.

- Var vänliga gå ut ur varuhuset, varuhuset evakueras. Följ personalen, de ger er vidare anvisningar. Lämna alla saker och gå ut.

Folk sprang förbi oss och vi fick snällt lämna alla våra fem kärror kvar för att traska ut på gården. På fem minuter var hela Ikea tömt och folk stod och undrade vad som hände riktigt. Efter några minuter  kom brandbilar. Vi stod och väntade och tänkte att ja, det skulle ju vara perfekt nu då att hela Ikea brinner upp när vi en gång tagit oss hit. Men plötsligt fick vi gå in igen, det var tydligen falskt alarm. Så vi tog våra kärror, plockade i resten, gick till kassan och betalade hela kalaset och slapp äntligen ut till bilen för att packa in allting. 

Så resterande delar av resan gick ju bra.

Förutom att vi varken fick köksbord, dörrar till bokhyllan eller garderob till klädkammaren.

Och att det ösregnade när vi skulle lyfta in allt i bilen.

Men här ser ni en del av vad som trängdes i vår bil på väg hem: