Min svaghet

Jag erkänner.

Jag är förfärligt svag för muggar. Och skålar. Och särskilt stora, generösa muggar. Jag har en sjuk bild i huvudet av den perfekta
frukosten vid köksön med nybakt bröd, en skål med havregrynsgröt med egenkokt sylt på och så givetvis den där
stoooora underbara koppen med kaffe.

Det har blivit lite av min grej det här med muggar. Då pratar jag naturligtvis inte om vilka Prisma-muggar som helst (alla med någon form av skämttext går bort).  De ska vara vackra, helst ha stjärnor eller ett annat fint mönster på  och de ska helst rymma minst 5 dl. Stop är en annan användbar synonym.

Alla som någon gång blivit bjudna på kaffe hos oss har kanske insett att val av muggstorlek varierar beroende på vem av oss som serverar det. Om min kära sambo får välja mugg väljer han en av de små Muminmuggarna. Jag tycker också om dem, de är perfekta på alla sätt och vis om det inte vore för att de var så förbaskat små. Så om jag får välja mugg väljer jag självklart en av mina baljor. Och den som råkat ut för mitt muggval vet också hur otroliga mängder kaffe det ryms i dem. 

Vilket (jag äntligen har insett) inte de flesta är vana med.

Så för att inte skrämma bort de få kaffegäster vi har så har jag tvingat mig själv att gömma undan mina älskade halvliters Indiska
och övergå till att servera kaffet i mina Taika-muggar. De är också helt okej storlek (dubbelt större än Mumin i alla fall).

Men till mitt morgonkaffe vill jag gärna ha någon av dessa muggar och skålar*..

*Jag är en mycket underlig människa på många sätt, men så långt går jag inte att jag dricker kaffet ur skålar. Där ska jag förstås ha min perfekta ekologiska havregröt som jag själv odlat/plockat/förvällt.